ellenforsberg

Jag är en människa som ser igenom folk och analyserar. På senaste tiden har jag tänkt mycket på betydelsen utav ordet rädsla. Det roliga när jag ska tänka på saker är att jag kommer aldrig fram till någonting bra det blir som en stor boll med massa olika meningar om vad det betyder för vissa, vilka olika rädslor det finns men aldrig nått lika med tecken.

På vägen hem ifrån lager hundra femtio sju kände jag en liten rädsla i kroppen när Linda körde som en idiot fram igenom dom krokiga vägarna. Sen tänker jag på en person, en person som jag aldrig har förstått mig på och jag tror aldrig att jag kommer göra det heller. Den här personen ser jag inte heller igenom på samma sätt som jag gör med andra, vilket också gjort mig mycker frustrerad med tiden, iallafall! När jag satt där i den röda lilla bilen kom jag på det. Allt blev så uppenbart att personen jag inte förstått mig på var rädd och det var inte en sån där nu dör jag rädsla utan mer: om jag stänger in mig i ett skall och är som en isbit så kanske ingenting händer mig rädd.
Jag känner ett medlidande till folk som är rädda, nu pratar jag inte om rädd för spöken rädd utan rädd för känslor rädd. Jag har några sånna människor i mitt liv och jag vill hela tiden skaka om dom och säga; våga chansa, vad kan hända? För egentligen, vad kan hända? Du får ditt hjärta krossat, du blir dissad, du får ett nej. Och.? Det går över. Om man däremot inte chansar så vinner man ingenting. Man lär sig utav allt, men fan inte utav att sitta hemma framför datorn och vara rädd!

Sen kom jag på att allt det jag precis skrivit handlar om mig själv.


♥e