ellenforsberg

Jag har bäddat min säng här hos pappa med mitt gamla fruktis-täcke, plötsligt känner man sig som 10 igen. Jag kommer så väl ihåg när vi var små, Josefin skulle sova hos mig, vi tog massa kort och skrattade och jag var såååå avis på hennes popcorn täcke.
Idag när vi åkte igenom Vingåker sa pappa; i vingåker byter man fan med varann. Det tyckte jag var kul och sant, nu syftar vi på vuxna. Varje gång man går till badhuset, ica eller bara på byn så ser man fan ett nytt par. Jag ringer alltid till pappa och frågar; Oj, har dom skillt sig? Oj, är hon tillsammans med en 10 år yngre kille? Oj, är han tillsammans med sitt ex bästa vän? Ja, jo men lite så är det väl utbutet i småstäderna är kanske inte det bästa man kan få.

Trots allt. Hur mycket jag har ogillat och ogillar Vingåker så är det hem. Det var där vi lekte när vi var små, det var där vi småtjejer bråkade, där man bröt reglerna mamma och pappa satt upp åt dig. Visst saknar jag vårat röda hus med vita knutar på och katten som klättrade i Caisas träd på trädgården och självklart hade jag önskat att mina föräldrar fortfarande bodde där när vi var vuxna så vi kunde besöka vårat hem med våra barn. Men nu är det inte så och jag vet att många unga idag säger att de aaaaldrig tänker flytta tillbaka till den staden man kommer ifrån, jag sa så också en gång i tiden. Idag när jag var i badhuset med pappa och sedan gick in på ica för att handla så insåg jag att jo, jag skulle faktiskt kunna flytta tillbaka dit. Det är så härligt när man går ut på gatan och säger hejhej hur är det med dig? för att man känner de flesta och för att man blir igenkänd.

Jag är då fan mig en vingåkersbo och jag kommer alltid vara det (dock inte på det dåliga sättet)