ellenforsberg

Det känns som om min otur aldrig vänder. Jag överreagerar för minsta lilla och jag kan bli för arg, för ledsen eller för glad men jag vet ju och andra sidan varför. Det är bara att jag har vänner som Lina som säger "nej ellen, nu överreagerar du" för då börjar jag tänka att ja det gör jag faktiskt. Så att ni vet om jag plötsligt dampar över någonting så litet som en myra.
Precis som jag sa till Katja att jag har gått och varit så frustrerad över att jag inte kan koncentrera mig, det har gjort mig så himla arg men nu när man vet varför så går det att acceptera och förstå