ellenforsberg

Dagar som de här är borde inte människor få vara med om. Det var så svårt att förstå, men när vi gick fram och fick se dig på ett kort på den vita kistan med dom rosa blommorna på så föll allting ner för andra gången, en påminnelse om att det är sant. Alla satt där för din skull, alla var ledsna för din skull. Men jag vet att du var där, precis som att du kan höra det jag säger till dig och kan läsa det jag skriver till dig. Jag pratar nog inte bara för mig själv när jag säger att det gjorde ont, inifrån och ut att sitta på bänkarna och se alla runt om kring sig sörja, sörja för någonting som borde och kunde ha stoppats.
Men ändå så kunde jag inte låta bli att le lite när vi satt där mitt i all sorg. För jag kände att du mår bra nu och jag förstår faktiskt mer än vad du tror. Du lärde många andra att se sig omkring, man måste alltid se sig omkring och man får aldrig vara rädd för att hjälpa sig själv.

Du hade varit stolt över den begravning som var för dig idag. Alla dina favorit låtar, din familj, släkt och vänner. Vi kommer alltid komma ihåg ditt fina skratt och din lugna röst. Du var en sån fin människa en sån där sällsyn vän som ställde upp när alla andra försvann. Det är så svårt att släppa dig, kanske för att jag verkligen inte vill. För du var och du är en underbar vän och framförallt en underbar människa en sån som man bara vill hitta och aldrig släppa.

Det är försent att skapa minnen men det är inte försent att hålla hårt om dom vi skapat, tillsammans!