ellenforsberg

Okej! Som alla kanske redan vet så är jag väldigt kritisk mot killar, jag tycker att de flesta killar är idioter utan känslor. Jag och Mikaela satt och pratade om detta på lunchen idag. Vi hade exempel där man går hem med någon i från krogen. Tjejens dagen efter; svävar på moln för att hon träffat en sån gullig kille som man låg och pratade med hela natten, ringer kompisen som frågar om man ska träffas igen och svaret blir typ "jag hoppas det hih"

Killens dagen efter; kompisen frågar "fick du homerun igår eller?" svaret blir typ, "jafan det var ett ganska bra one night stand". Jag är inte bitter på killar eller någonting sånt jag tycker bara att de har en förmåga att stänga av när det blir jobbigt och har brist på respekt. Efter en mindre utskällning från Pavel (kille i min korridor) om att jag har helt fel och låter som en 15 åring i mina resonemang så börjar jag fundera på att ge det manliga könet en chans för 100000 gången. I alla fall inte hata dom, det kanske finns vettiga killar men att det råkar vara så att jag inte träffat på någon än, eller för att jag har dåliga erfarenheter. Jag har väldigt dåliga erfarenheter av vänner också (missförstå rätt, jag älskar mina vänner nu och uppskattar er super mycket) men betyder det att jag ska sluta ha vänner då?

Största erkännandet i hela mitt liv (för människor jag inte vet läser det här); jag har blivit sårad och jag är absolut livrädd för människor, tjejer som killar. Vad är det i oss människor som gör att man kan behandla andra illa?